[survey_results id=4815]
Kommentar från SFRA
SFAI:s enkät om blockader på sövda patienter väcker en del frågor. En första fundering gäller det att nästan 10% anger att de inte lägger blockader överhuvudtaget. Kan det verkligen vara fallet? Är regionalanestesi verkligen så underutnyttjat? Jag har svårt att tänka mig någon verksamhet där man inte har något behov av nervblockader, men även om det finns sådana verksamheter så lär det knappast inkludera 10% av Sveriges anestesiologer. Alltså: antingen har enkäten besvarats av en mycket skev fördelning av Sveriges anestesiologer, eller också avslöjas härmed ett stort underutnyttjande av regionalanestesi.
En tredje förklaring skulle vara att man avser olika saker? Ett vanligt fall där man på vårt sjukhus lägger blockad på sövd patient är öppen cholecystektomi. En intercostalblockad inför väckning är hos oss mer eller mindre standard, och har så varit under många år, långt innan boomen med ultraljudsledda blockader kom. Kanske betraktar man inte det som en nervblockad på samma sätt? Det man tänker på när man besvarar enkäten kanske mer är blockader av typen brachialisplexus, TAP, ischiadicus, dvs sådana blockader som blivit mer och mer populära på senare år tack vare ultraljudsguidningen?
Svaren pekar tydligt på att ultraljudsvägledning är populärt vid blockadläggning på sövda patienter. Nu är ju inte allt frid och fröjd bara för att man har en ultraljudsprob i den ena handen när man lägger sin blockad. Det finns gott om fall där man lyckats göra stor skada trots att man har använt ultraljud. Faktiskt är det nog så att vissa skulle få ett bättre resultat utan ultraljud. För att ultraljudsanvändning skall ge någon ökad säkerhet krävs det dels en kompetens att tolka ultraljudsbilden korrekt, och dels en förmåga att styra nålen utifrån vad bilden visar. Det är inte kompetenser som finns automatiskt hos var och en av oss. Det är snarare något som måste tränas innan det bemästras, och innan det är gjort är det inte säkert att ultraljudshjälpen tillför någon säkerhet.
Slutligen finns det många blockader som befunnits vara mycket pålitliga, enkla och säkra långt innan ultraljudsboomen kom. Även om det är möjligt så är det långt ifrån säkert att det är eftersträvansvärt att lägga dessa blockader med hjälp av ultraljud. De blockader jag närmast tänker på i det avseendet är intercostalblockad, sacralblockad och fotblockad. Enkätsvaren är således svårtolkade eftersom man inte vet vilka blockader respondenterna haft i åtanke när de svarade.
Sammantaget verkar de flesta ändå eniga om att nervblockader bör ske med hjälp av ultraljud, och om det nu är så att många inte använder nervblockader alls så får det vara en sporre för oss att öka fokus på regionalanestetiska metoder. För övrigt bör nämnas att riktlinjer angående blockader på sövda/sederade patienter är att vänta inom kort från en arbetsgrupp inom vår delförening.
Christian Bergek, ordförande Svensk Förening för Regionalanestesi, SFRA
